Uppvidinge biodlarförening

  Ett av nordens största biodlarMuseum

Mitt biår 2001

 

Inledning

Denna text är ingen lärobok i biodling utan kan ses som en introduktion eller kanske en lathund till de olika sysslorna i bigården. För att verkligen kunna utnyttja allt i texten bör man ha mer kunskaper om bin och biodling. Som alltid när det gäller biodling är det omöjligt att ange några speciella datum eller tider. Allting beror på väder och vind och dessutom är skillnaderna väldigt stora både i klimat och i naturtyp över vårt land. Det enda möjliga sättet att jämföra två olika platser (eller år för den delen) vore att titta hur långt man kommit i naturen d.v.s. vilka blommor som blommar eller har blommat samt hur vädret är och har varit. Men att försöka hitta sådana tidpunkter för biskötsel vore ändå för osäkert som mått och man bör därför lära sig själv att känna när det är rätt tidpunkt för en viss åtgärd. Det är även detta som gör biodling så roligt, för när man har räknat ut precis hur ett bisamhälle kommer att bete sig så gör det som regel raka motsatsen. Man upphör aldrig att förvånas och upptäcker hela tiden företeelser som inte stämmer med reglerna. Trots detta har jag försökt få ihop så mycket som möjligt i denna lilla beskrivning av biåret.

Vår

Biåret kan sägas börja med våren, eftersom det är då drottningen börjar lägga ägg så att samhället ska utvecklas inför sommaren. Det första tecknet på att bina har börjat komma igång är den så kallade rensningsflygningen. Då flyger alla bin, mer eller mindre samtidigt, ut och tömmer tarmen med alla exkrementer som de har samlat under vinterns ätande. Detta uttrycker sig som gula till brunt färgade fläckar som ligger i överallt kring kupan.

Binas tömningsreflex utlöses av vit färg och därför brukar det vara lätt att se (förvarna gärna grannar vad det gäller vita föremål, t.ex. lakan, bilar med mera). Om bisamhället störs eller drabbas av sjukdom under vintern kan detta leda till så kallad utsot. Detta innebär att bina tömmer tarmen inuti kupan och kräver att biodlaren hjälper till att städa upp efter. Efter rensningsflygningen bör man kontrollera att det finns foder så det räcker. Våren är nämligen en känslig tid för samhället då äggläggningen börjar ta fart och därmed krävs en högre temperatur (cirka 35 grader) och mat till larverna, detta i kombination med att naturen inte har så mycket att ge. Kontrollen av foder kan ske antingen genom att man försiktigt öppnar kupan (det bör helst vara uppåt en 10 grader för att nedkylningen inte ska bli för stor) och känner på vikten av några ramar eller att man lyfter och känner vikten på hela kupan. Anser man att det behövs mer foder kan man fodra på samma sätt som vid invintringen. Är det riktig kris, kan man se att mängder med bin sitter inkrupna i celler så att endast bakkroppen syns. Då är svält nära förestående och det krävs snabbare utfodring. Denna kan ske på olika sätt, men man kan t.ex. spruta tunn sockerlösning direkt på bina så att de lätt kan få i sig den. Efter man kontrollerat fodret bör man hjälpa bina med att rengöra botten från allt skräp och alla döda bin som fallit ner under vintern. Detta kan gärna göras då det är lite kallare (men över 0 grader) så att bina är inne i kupan. Rengöring utförs genom att man lyfter av hela kupan eller drar ut bottnen (beroende på vilken kuptyp man har) och skrapar, samt om möjligt bränner av med gasolbrännare. Har man sett mögliga ramar eller dylikt så väntar man tills det har blivit varmare och man kan göra större ingrepp. Har man tur och samhället är starkt städar de själva och gör kupan ren. I det här läget kan det underlätta om kupan har en svag lutning framåt (kupan ska aldrig luta bakåt) för att bina lättare ska kunna lyfta ut skräpet.

 

När sedan de första vårblommorna börjar slå ut kan man börja glädja sig åt binas flygning. Ett första tecken att det borde stå bra till är att bina hämtar mycket pollen till kupan. Detta innebär att det åtminstone är någon som lägger ägg i kupan. För det mesta innebär detta att drottningen är frisk och välmående, men har man otur kan antingen drottningens sperma tagit slut och hon har blivit s.k. drönarmor eller att hon har omkommit under vintern och ett arbetsbi har ersatt hennes roll som äggläggare. Båda de sistnämnda fallen yttrar sig vid en inspektion genom att man har s.k. puckelyngel, det vill säga endast obefruktade ägg, vilket resulterar i drönare, har lagts. Då drönarlarven tar mer plats än en arbetsbilarv kommer täckningen av cellerna att bukta väldigt kraftigt utåt på ett mycket karaktäristiskt sätt. Om bina inte hämtar speciellt mycket pollen kan samhället antingen vara väldigt svagt eller så saknas drottning. I dessa fall och en del andra bör man överväga att slå ihop olika samhällen för att få starka och bra samhällen. Våren är en tacksam tid för sammanslagning och drottningbyte då bina nästan inte slåss alls, utan man kan i princip flytta runt bin och ramar hur som helst mellan kuporna. Vad som är viktigt att beakta vid sammanslagning är att det oftast är bättre med ett starkt samhälle som man senare kan dela än två svaga som utvecklas dåligt. Likaså bör man fundera över sjuka samhällen. Svaga sådana bör eventuellt avlivas för att inte smitta andra, medan starka kanske kan få stå för att se hur de utvecklas.


När våren fortsätter och värmen kommer på allvar utvecklas samhället snabbare och man ser mer och mer bin. Om det blir bakslag i vädret gäller det att se upp så bina har mat och är väl isolerade, annars kan ynglet frysa med stora förluster för samhället som följd. Annars är det bara att kolla till bina lite under den här perioden så att allt ser bra ut. Så småningom börjar det bli dags för utvidgning av kupan. Detta är ett moment som kräver en liten aning fingertoppskänsla och erfarenhet. Utvidgar man för tidigt får samhället svårt att hålla värmen med eventuell nedkylning av yngel och bromsad utveckling som följd. Utvidgar man för sent är utrymmet för litet och drottningens äggläggning kan bli lidande, det kan även leda till att samhället kommer i svärmstämning tidigt. Nu är det inte så svårt som det kanske låter utan man lär sig ganska fort och det är inte väldigt känsligt. En slags tumregel man kan ha i bakhuvudet är att en ram full med yngel blir två ramar fulla med bin. Alltså om man har kupan nästan helt full med bin och tre till fyra ramar fyllda med täckt yngel kommer inom en två veckors period att finnas bin för ytterligare sex till åtta ramar, det kan alltså vara lämpligt att efter kanske en vecka ta med sig en extra låda och titta till samhället. Ett annat sätt att kringgå problemet är att utvidga underifrån (eller i mitten om man har två lådor sedan tidigare). Detta är dock inte att rekommendera då drottningen helst går uppåt när hon lägger ägg (antagligen av värmeskäl) och den undre lådan bara blir en genomfartsled för bina när de ska ut och in. Detta är något som bör kontrollera även senare under sommaren och i sådana fall byta plats på lådorna så att även den understa utnyttjas.

Som en intressant notering kan nämnas att naturen har ordnat sig så praktiskt att vårblommorna överlag ger mycket pollen vilket är nödvändigt för binas vårutveckling då detta främst ges som föda åt ynglet. Växter som ger mycket nektar, vilket sedan blir honung, kommer först senare då samhället är starkt nog att utnyttja resursen. Ett av de tidigaste så kallade dragen är maskrosblomningen, men då tycker jag att vi nästan är framme vid sommaren.

 

Sommar

Sommararbetet i bigården kan man ganska naturligt dela upp det i perioden före och efter midsommar. Ungefär fram till midsommar är det störst risk för att samhället svärmar och det kan därför krävas lite mer regelbunden kontroll av samhället om man vill slippa det. En grundregel för nybörjare är att kontrollera ungefär en gång i veckan. Svärmning är till stor del ett uttryck för trångboddhet och överflöd i naturen, d.v.s. om lägenheten är full och man har bunkrat förråd för hela den kommande vintern och det fortfarande finns gott om mat i naturen kan lika gärna hälften flytta. Det är även en stor genetisk andel inblandad och med dagens avel är det lätt att få tag i s.k. svärmtröga drottningar. Jag har även märkt att lite äldre drottningar hellre svärmar.

Mer erfarna biodlare kan ibland se att ett samhälle ska svärma redan vid flustret. Det kan uttrycka sig i att bina flyger mindre, de har helt enkelt slutat samla mat och bara väntar på svärmningen, är den mycket nära förestående kan man t.o.m. se bin med nektar och pollen som vänder i flusteringången och flyger ut igen. Man kan ibland även höra när ett samhälle har kommit i svärmstämning. Som nybörjare är man dock förvisad till att undersöka samhället för att se om man hittar några drottningceller, eller svärmceller som det ibland även kallas. En vicecell (drottning kallas även vise) är omisskännlig om man hittar en, den ser ut ungefär som en oskalad jordnöt som hänger ut från vaxkakan. Dock kan cellerna vara svåra att hitta om de sitter på kanter, hål eller dylikt.

 

Nu är det inte heller så enkelt att bara för man hittar en vicecell så vill samhället svärma. Det kan också vara ett så kallat stilla byte är på gång. Detta sker när en drottning börjar bli (gammal eller otjänlig på annat sätt) och bina vill byta ut henne. Skillnaden mellan de två fallen är att vid svärmning brukar yngelrummet vara fullt med viceceller (uppåt 20 stycken är inte ovanligt) medan vid stilla byte är det oftast endast ett fåtal (kanske en till fyra stycken). Stilla byte ger långt ifrån alltid dåliga drottningar och kan med fördel tillåtas, är man inte nöjd kan man ju alltid byta drottning senare, när man har en drottning som man vill använda. Annars kan tillsätta en ny drottning direkt. I sådana fall bör man kanske för säkerhets skull riva de andra cellerna före tillsättningen. Men notera att enligt ovan kan det vara svårt att hitta alla celler, och vill man därför vara riktigt säker skall man helst gå igen samhället vid mer än ett tillfälle och skaka av alla bin från varje ram för att kunna syna riktigt noggrant. Är dock samhället i svärmstämning kan man vidta flera olika åtgärder. Det enklaste är att sätta på flera lådor och skatta eventuell färdig honung. Har man tur räcker denna åtgärd och man kan gå tillbaka några dagar senare för att se om bina har börjat riva upp vicecellerna. Ett annat bra alternativ är att göra avläggare. Detta passar utmärkt då samhället uppenbarligen är starkt och det finns halvfärdiga drottningar att ta tillvara på.

 

Hur många avläggare man kan göra beror helt på samhällets storlek och hur mycket man vill ha ut av modersamhället, men det bör minst vara tre till fyra ramar bin till varje. Till varje avläggare väljer man sedan ut en stor fin vicecell och river de andra på den kakan, sen plockar man ihop de övriga ingredienserna och flyttar iväg ekipaget (helst någon mil) för parning till ett ställe där man kan undvika inavel. Det finns många andra sätt både att förebygga och förhindra svärmning, men en sak som inte hjälper är att skära bort alla påbörjade viseceller. Notera att så kallade cellkoppar (ej använda drottningceller) finns och ska finnas i kupan, det är först när de bestiftas (förses med ägg) som det eventuellt är svärmning. Det är även vid den här tiden som drönarna börjar dyka upp i kuporna. Naturligtvis är även detta inordnat naturligt för att eventuella ungdrottningar ska kunna para sig. Svärmfångning är ett helt avsnitt för sig som inte tas upp här, nämnas kan dock att biodlare ibland kan göra vad som helst för att fånga en svärm.

 

Efter midsommar börjar lönen för mödan (eller det onda som det goda för med sig som en del biodlare tycker) komma, d.v.s. honungen. Nu är det mest att kontrollera så att bina har tillräckligt med plats för honungen, och plocka bort den som är färdig. Detta görs i en takt som passar med väder och blomning, om det är går veckor med ogynnsamt väder (inte omöjligt) kan bina t.o.m. börja svälta. Det brukar sägas att honungen är färdig att tas när tre fjärdedelar av ytan är täckt, men om det har varit dåligt väder och draget går trögt brukar även honungen som har varit en längre tid i kupan ha rätt vattenhalt. Detta är bra att veta vid slutskattningen för att inte undvika halvfulla ramar.

Två undantag från regeln är rapshonung som kan stelna väldigt fort och därmed kan tas innan den är helt täckt, samt ljunghonung som ofta inte hinner få rätt vattenhalt i kupan men kan tas ändå. Något som underlättar vid skattning är spärrgaller. Jag brukar kalla det för försäkring då man är garanterad att drottningen inte har lagt ägg i lådorna över det. Däremot är det inget nödvändigt då drottningen brukar hålla sig på åtminstone de två eller tre nedersta lådorna. För vissa bin och biraser kan det nästan uppfattas som ett tak de vägrar gå igenom. Det finns vissa trick för att undgå problemet, men i min mening är det då lika lätt att strunta i spärrgallret och istället sortera ramarna vid skattningen. De blommor som brukar ge mest nektar i Uppvidinge kommun är, utan inbördes ordning:

Maskros som ger en gyllene aromatisk honung

Hallon som ger en ljus honung

Klöver som också ger en ljus honung

Lind som ger en nästan grön, lite sträv honung

Mjölkört eller Rallarros som ger ljus honung

 

Ljung som ger en mörk, nästan svart och ”mer” söt, aromatisk honung

Slutligen kan vissa (speciellt torra) år ge så kallat lusadrag. Detta kommer av att lösen biter på träden så att söt sav kommer fram som bina sedan hämtar. Denna honung brukar mest likna ljunghonung i karaktär, men kan variera. Rapsen ger i stora delar av landet en avsevärd skörd, men då odlingen i vår kommun är ytterst begränsad är det inget man kan räkna med här. Ljungen är en lynnig växt som vissa år ger rikliga skördar medan andra år ger den ingen nektar alls. Den är dessutom omöjlig att förutspå och därför aldrig något man kan räkna med. Däremot så har natur varit finurlig igen, för ljungen ger nämligen ganska rikligt med pollen, något som behövs till bina för att bygga upp deras fettreserver inför vintern. Men då börjar vi närma oss hösten, med allt vad det innebär.

Höst

Då hösten kommer antågande är det dags att förbereda samhället för vintern. I trakter där det inte finns ljung kan invintringen ske nästan i slutet av augusti, medan i våra trakter brukar vi vänta åtminstone till mitten av september. Innan själva utfodringen sker den så kallade slutskattningen. Det innebär att vi tar bort den sista av den honungen man skall ha. Kvar lämnar man bara en liten del, exakt hur stor beror på biodlaren, men totalt cirka tre till fyra kg brukar vara lagom. Man ska dock inte lämna ljunghonung eller skogshonung (från lusadrag) kvar eftersom den ger mycket restprodukter, och följden blir att bina får svårt att hålla sig över vintern med eventuell utsot som följd.

Sedan plockar man bort andra ramar så att utrymmet är lagom för samhällets storlek. Det är lämpligt att lämna kvar mycket pollen och så mycket som möjligt av kvarvarande yngel (lite spill kan ibland vara ofrånkomligt). Antalet ramar man har kvar beror på många faktorer, bland annat på samhällets storlek, ramstorleken, kuptypen och isoleringen. Man ska tänka på att bina ska ha det trångt, vissa biodlare minskar storleken så mycket att halva bisamhället hänger utanför flustret efteråt, men de tränger ganska snart in sig igen. Man kan också tänka på att om man har låga ramar bör man övervintra på två lådor för att de inte ska behöva sitta för nära botten.

 

Man bör i samband med all sen skattning, och även vid utfodringen, observera risken för röveri. Bina blir precis galna när resurserna börjar ta slut i naturen och det är omöjligt att låta socker eller honung, oavsett mängd, stå öppet för bina. På under fem minuter är tusentals bin framme och letar, om man sedan tar bort det eller det tar slut ger sig bina på närmaste svaga samhälle för att få mer. Detta är katastrofalt för de svaga samhällena som helt kan slås ut. Det kan därför, åtminstone vid utfodringen, vara lämpligt att begränsa flusteröppningarna så att de har lättare att försvara sig. År 2006 var det stora problem med getingar som i mycken mån kan liknas med röveri. Även i detta fall hjälper det att minska öppningen så de har lättare för att försvara sig.

Efter slutskattningen är det dags för utfodringen, man får inte låta det gå för lång tid emellan då det kan föreligga en viss svältrisk. Man kan blanda egen sockerlösning eller köpa färdig. Utfodringsanordningar finns i många olika modeller, alla med sina för och nackdelar. Ett tips är att välja en metod som man bara behöver utföra en gång, det blir väldigt mycket spring om man har små foderballonger, och det blir en omöjlighet om man har flera bigårdar.

 

Mängden foder är också en sak som beror på väldigt många faktorer, som ett riktvärde kan man säga mellan 10 och 15 kg socker (utan vatten). Det finns biodlare som sparar mer honung och enbart ger cirka 5 kg socker, och i andra extremfallet är yrkesbiodlarna som oftast ger foder tills bina ”rapar”. Själv föredrar jag det senare då socker är billigt och man kan sova tryggt om vintern i vetskap om att man har gjort allt gjort allt som står i ens makt att göra.

 

Slutligen ska det vinterbonas i samband med, eller strax efter invintringen. Det bör vara ordentligt isolerat men de ska kunna få ordentligt med luft, lämpligen underifrån. Man bör därför ha så kallad högbotten (hög sarg som möjliggör luftcirkulation) eller nätbotten. En del kuptyper (speciellt trågkupor) har även ett speciellt vinterläge för att få mer luft under ramarna. För att undvika att möss kommer in i kupan under vintern kan man sätta igen flustret med spärrgaller, men risken finns då att det samlas döda bin som sedan fryser fast och täpper till flustret. Ett annat problem kan vara talgoxar som lär sig att sitta på flustret och knacka tills ett nyfiket bi kommer ut och undrar vad som står på.

Det brukar inte vara något större problem, men finns speciella flusterbrädor som man kan fälla upp så att talgoxarna inte kommer åt, annars kan man med t.ex. hönsnät försöka hålla talgoxarna borta från själva flusteröppningen. Om man har svårt att komma åt bigården vintertid och det finns risk att snön kommer täcka fluster, med luftbrist som följd, kan man sätta någon form av skiva framför så att det alltid är snöfritt vid flustret. Denna skiva bör då sättas dit sent och tas bort tidigt för att inte förvilla bina. Luftbrist brukar dock inte vara något problem, snö är ganska poröst och innehåller mycket luft, men skivan kan vara något att ha i åtanke om man upplever att det är ett problem. Efter all ombonad är det bara att avlägsna eventuell fodringsanordning och invänta vintern.

 

Skribent Jonas Juel

Uppvidinge biodlarförening Uppvidinge biodlarmuseum